jag kallar det magi

jag säger att jag älskar honom för att han stillar min oro, för att han skänker lugn och magi i ett annars så förutsägbart liv. för alla hans talanger och för hans tårar ingen kan se. för att han blöder så mycket. inuti. han säger att han älskar mig för att jag är trasig, för att alla ord människor ger mig skänker mig misstänksamhet, för att jag förtär glasbitar och för att jag aldrig kan låta bli att leta efter dolda budskap. För att jag klär så bra i svart. om natten.

vi vet båda att efter sommaren kommer hösten. ett okontrollerbart faktum vi måste finna oss i, men tillsammans. vi vill inte resa i tiden, bara vara. medan dem nedfallna löven under våra fötter blir till djupa spår och musiken tystnar. jag sa - ingen har det här. han sa - ingen kommer någonsin ha det här. trots tusentals par passerandes i revy mellan våra händer förblindas vi, bakom ridån av andra minnen och fängslande åtaganden är det bara vi. två par spår tränger sig djupt ner bland trädens rötter. de kallar oss romeo och julia i tystnad. men jag hör.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0