aiDa

nu åker jag mot kroatien. det gör ont inombords. jag vill inte lämna mitt allt här, min andra halva. men fan snart ses vi igen. älskar dig av hela mitt hjärta.

jag åker på torsdag kl åtta på morgonen. jag vill inte. jag vill inte lämna något värdefullt här i nästan en månad. om jag bara kunde så hade jag packat ner denna vackra skapelse.

hennes ben hade inte jag tackat nej till, mjau.




hon har nog även sveriges finaste kropp.

igår blev det en hel del shopping med mamma men ändå lyckades jag inte köpa mig allt jag behöver. imorgon blir det en sista runda på stan för att köpa det sista. ikväll blir det att packa allt och på torsdag drar vi mot kroatien. bilder på gårdagens köp kommer. puss!

blir nog en klippning som gynning. så sugen. hot hot hot!

jag vaknade av en snarkning. det va min bror. han somnade tydligen i vardagsrummet i natt med tvn på. försökte väcka honom men jag lyckades inget vidare. idag orkar jag inte jobba, har ringt och sagt det till pappa. det spö regnar och jag känner för att va hemma tills mamma kommer. vi ska åka in till stan och ikea idag. handla det sista inför resan. jag har en hel del jag måste köpa, men har jag pengar? jo en tusenlapp. det räcker inte! måste be mamma om pengar. . . fan, vi har ingen frukost hemma eftersom vi åker nu på torsdag och jag orkar inte cykla till coop. ne fyfan!

jag kraschade in i din pojkdröm. gjorde revolt i allt du trodde jag skulle vara. du bad mig visa min värld, under mina klänningar, under träden och under mina ögonlock. det störde dig en aning att jag hade någon annan och inte kastade mig efter dig direkt. att jag bara gav bort lite av mig. jag vet, att någon kommer bli sårad om sanningen någon gång kommer fram. men vad fanns det att göra när kärleken spelade med oss två som pjäser. för när du klättrade in i mitt liv, sakta, sakta. månad per månad. ett år, så visste jag att allt var värt att lämna. och det var så rätt för jag var alltid fel för dig. du sa att att jag var din fläkt och ditt hopp på äkta tro. du var trött på barnsligheter, omogna lögner och tunnt hår. jag gav dig vad du ville ha och jag trodde faktiskt att du var tillräckligt nöjd för att gå. men du stannde. ville ha mer av mig. förvånad men lycklig. jag i ett nötskal.

vi låg sida vid sida så ofta vi kunde och bara pratade, du slängde på i luren så fort jag inte delade dina politiska åsikter men älskade att jag stod för vad jag stod för. jag vägrade ge mig, min sak var min sak och vi kom aldrig överrens. men vi njöt av varje diskussion som urartade. varje kaos vi skapade var en utmaning, varje del av ditt hjärta som började släppa sitt fäste gav du till mig. utan att du ville erkänna det, för mig eller för någon annan. men framförallt inte för dig själv. jag sårade dig utan att ens tagit dig i hand någon gång. jag tror det gjorde dig uppmärksam på din förändring. vem du blivit och vad du lämnat. och det gjorde dig lycklig. sedan gjorde du mig lycklig. som på befallning lämnade vi båda allt vi egentligen aldrig uppskattat på riktigt. vissa kan tycka att det är dumt, andra vackert. jag skulle säga att det är det bästa jag någonsin gjort.

jag dör så tråkigt jag har. piss väder och jag är ledig. nästa vecka åker jag så jag skulle behöva åka in till stan och köpa det sista inför resan. men orkar jag? no no. det åskar och spö regnar. ohhh! tror jag skjuter mig.

jag gav dig en illusion, en dröm en gåta, jag gav dig en svart tråd, hopp och tid. ville att du skulle väva mig en framtid. jag gav dig skuggor du kunde mäta dig med, spöken du kunde jaga och ord du kunde förtära. ville att du skulle se hur bra du var. jag gav dig tårar, apati och brutna löften. ville att du skulle se din förmåga att förändra. jag gav dig en staty, en grund, en vägg, ville att du skulle tapetsera med min själ, klistra fast den mot allt som är ditt. se mig varje dag, stryka dina fingertoppar över den vita väggen, känna min hy, se mina ögon genom fönstret. jag öppnade en dörr, ville att du skulle gå in. du lovade mig att det alltid var jag. aldrig någon annan. but, never say never.