när sanningen kommer fram
jag saknar dig, jag saknar dig fortfarande. spikarna av smärta som ibland tränger igenom mitt hjärta gör det svårt att andas. du var, du blev min bästa vän på sätt och vis. du var visserligen för intensiv, för melankolisk, för stressad. för många problem, för få lösningar antar jag. trots att du kämpade, jag såg att du försökte. och det var då jag fastnade, när insikten om att jag kunde rädda dig slog mig. inte bara bort från sorgen och sveken som satt som djupa ärr inuti dig. utan även bort från orättvis behandling och för mycket av det du aldrig förtjänade. jag ville bara ta ditt huvud mellan mina händer och tala om att allt skulle bli bra. bevisa att jag skulle stå där och hålla din hand. allt jag ville vara att hålla din hand, ett tag till. det var allt, och så försvann du. du bara, försvann.
jag älskade dig på ett annorlunda sätt, för hos dig var jag trygg, okänd terriotorium tidigare, trots allt trauma och trots all din panik som inbegrep dig var jag trygg i din närvaro. trits att du ofta gick mig på nerverna fanns du alltid där, för intensiv eller inte. för jag visste att du aldrig skulle förråda mig, gå bakom min rygg - eller för den delen lämna mig. du skulle aldrig lämna mig, kommer du ihåg. du lovade.
men det var också av egoistiska skäl jag band fast mitt hjärta vid ditt, det var tanken att jag kunde rädda dig från det som fanns kvar att rädda dig ifrån, minnena. jag behövde känna mig behövd, min största last i livet, jag älskade att se min inverkan på dig. hur dina andetag blev lugnare när jag höll ditt huvud emot mig, när jag såg hur dina ögon slöt sig från den glasartade värld som jämt försökte fånga oss i sitt grepp och hålla oss nere. men när det inte gick, när paniken tog över och dina andetag inte fann något slut och höll sig lätt på ytan, när din kropp inte kunde sluta skaka i små nästintill vibrerande rörelser stod jag maktlös. totalt maktlös. jag blev arg, egentligen på mig själv för att jag inte räckte till, för att jag inte kunde rädda dig, men jag tog ut det på dig när du redan var långt nere. jag fick ofrivillig stå vid sidan av och se på när du sakta försvann och jag skrek på dig i min besvikelse på mig själv.
kommer du ihåg när du sa, den enda jag litar på i hela världen är mig själv. det var där jag föll, jag var inte längre behövd, betrodd, jag var inte längre en livslina.
