aiDa

jag kraschade in i din pojkdröm. gjorde revolt i allt du trodde jag skulle vara. du bad mig visa min värld, under mina klänningar, under träden och under mina ögonlock. det störde dig en aning att jag hade någon annan och inte kastade mig efter dig direkt. att jag bara gav bort lite av mig. jag vet, att någon kommer bli sårad om sanningen någon gång kommer fram. men vad fanns det att göra när kärleken spelade med oss två som pjäser. för när du klättrade in i mitt liv, sakta, sakta. månad per månad. ett år, så visste jag att allt var värt att lämna. och det var så rätt för jag var alltid fel för dig. du sa att att jag var din fläkt och ditt hopp på äkta tro. du var trött på barnsligheter, omogna lögner och tunnt hår. jag gav dig vad du ville ha och jag trodde faktiskt att du var tillräckligt nöjd för att gå. men du stannde. ville ha mer av mig. förvånad men lycklig. jag i ett nötskal.

vi låg sida vid sida så ofta vi kunde och bara pratade, du slängde på i luren så fort jag inte delade dina politiska åsikter men älskade att jag stod för vad jag stod för. jag vägrade ge mig, min sak var min sak och vi kom aldrig överrens. men vi njöt av varje diskussion som urartade. varje kaos vi skapade var en utmaning, varje del av ditt hjärta som började släppa sitt fäste gav du till mig. utan att du ville erkänna det, för mig eller för någon annan. men framförallt inte för dig själv. jag sårade dig utan att ens tagit dig i hand någon gång. jag tror det gjorde dig uppmärksam på din förändring. vem du blivit och vad du lämnat. och det gjorde dig lycklig. sedan gjorde du mig lycklig. som på befallning lämnade vi båda allt vi egentligen aldrig uppskattat på riktigt. vissa kan tycka att det är dumt, andra vackert. jag skulle säga att det är det bästa jag någonsin gjort.