vi spred lycka engång i tiden
det känns fint att vara älskad av dig, det är så mycket mer än bara ovanpå. det är ett annat språk vi talar. rädslan blev en delad tro. det var allt vi vågade tro på. för vi visste att den fanns. du hjälpte mig att bygga broar bort från det som gjorde mig illa. kvävde skriken och fick mig att formulera. och jag blev, som du sa, din ryska roulette.
jag undrar om du kommer ihåg den där gången, tvåtusenåtta. jag tänker på det ibland. vi satt i mitt rum en tidig eftermiddag, jag försökte få i dig att äta spagetti med köttfärssås och ketchup min mamma lagade. de där du lärde dig att älska älskling. min mamma åkte iväg för att uträtta ärenden och vi satt kvar och tittade ut genom mitt fönster med fötterna på fönsterbrädan. vi skulle snart fortsätta måla väggarna i mitt rum, men det blev aldrig av. du sa vänta älskling. när du kom tillbaka hade du med dig två påsar. i ena påsen låg mina favorit skor från novita och i den andra låg ett linne. du bar ner mig på sängen, bad mig blunda och krama om dig hårt. jag ville inte blunda, jag var så rädd att allt bara skulle vara en dröm om jag förlorade fokus, att du skulle försvinna, men jag litade på dig och gjorde som du sa. vi låg i min säng hela den eftermiddagen. bara höll om varandra med min blandade musik i bakgrunden. pratade om allt. resonerade. du somnade med huvudet mot min hals och jag önskade att stunden aldrig skulle ta slut. det var så mycket mer än några fumliga fingrar. det var på riktigt. något bestående.
