aiDa

gud vilket härligt väder det är. tyvärr så jobbar jag idag också från ett till sju, då det är som varmast ute. ska nog inte jobba imorgon så sent. pratade med pappa och han sa att jag kunde börja sju till ett eller åtta till två. vill åka och bada imorgon. hoppas vädret är på topp då bara.

det känns fint att vara älskad av dig, det är så mycket mer än bara ovanpå. det är ett annat språk vi talar. rädslan blev en delad tro. det var allt vi vågade tro på. för vi visste att den fanns. du hjälpte mig att bygga broar bort från det som gjorde mig illa. kvävde skriken och fick mig att formulera. och jag blev, som du sa, din ryska roulette.

jag undrar om du kommer ihåg den där gången, tvåtusenåtta. jag tänker på det ibland. vi satt i mitt rum en tidig eftermiddag, jag försökte få i dig att äta spagetti med köttfärssås och ketchup min mamma lagade. de där du lärde dig att älska älskling. min mamma åkte iväg för att uträtta ärenden och vi satt kvar och tittade ut genom mitt fönster med fötterna på fönsterbrädan. vi skulle snart fortsätta måla väggarna i mitt rum, men det blev aldrig av. du sa vänta älskling. när du kom tillbaka hade du med dig två påsar. i ena påsen låg mina favorit skor från novita och i den andra låg ett linne. du bar ner mig på sängen, bad mig blunda och krama om dig hårt. jag ville inte blunda, jag var så rädd att allt bara skulle vara en dröm om jag förlorade fokus, att du skulle försvinna, men jag litade på dig och gjorde som du sa. vi låg i min säng hela den eftermiddagen. bara höll om varandra med min blandade musik i bakgrunden. pratade om allt. resonerade. du somnade med huvudet mot min hals och jag önskade att stunden aldrig skulle ta slut. det var så mycket mer än några fumliga fingrar. det var på riktigt. något bestående.

klockan är förbi halv två. jag har fortfarande inte fått i mig någon frukost. jo ett x antal ballerina kex. jag ska göra en riktig god frukost nu hade jag tänkt. med havregryns gröt, leverpastej macka och ett glas juice. jag är så hungrig att jag äter på mig själv. idag ska jag försöka va ute så mycket jag orkar. värdet är på topp. jag känner mig siså där men färg behöver jag.

jag säger att jag älskar honom för att han stillar min oro, för att han skänker lugn och magi i ett annars så förutsägbart liv. för alla hans talanger och för hans tårar ingen kan se. för att han blöder så mycket. inuti. han säger att han älskar mig för att jag är trasig, för att alla ord människor ger mig skänker mig misstänksamhet, för att jag förtär glasbitar och för att jag aldrig kan låta bli att leta efter dolda budskap. För att jag klär så bra i svart. om natten.

vi vet båda att efter sommaren kommer hösten. ett okontrollerbart faktum vi måste finna oss i, men tillsammans. vi vill inte resa i tiden, bara vara. medan dem nedfallna löven under våra fötter blir till djupa spår och musiken tystnar. jag sa - ingen har det här. han sa - ingen kommer någonsin ha det här. trots tusentals par passerandes i revy mellan våra händer förblindas vi, bakom ridån av andra minnen och fängslande åtaganden är det bara vi. två par spår tränger sig djupt ner bland trädens rötter. de kallar oss romeo och julia i tystnad. men jag hör.